Så har då Vespan hunnit fylla 100 mil och varit på sin första service! Sedan jag köpte den har den varit mitt dagliga pendlingsfordon till och från jobbet. I Stockholm med omnejd är det ett helt otroligt smidigt sätt att färdas på. Snabbt, relativt säkert och roligt! Dessutom är det hyggligt billigt då man slipper tullar, har betydligt billigare parkering samt att bensinförbrukningen oftast ligger runt 0.3-0.4 liter per mil.

“Tung” Vespa eller “lätt”?

Min tidigare Vespa var en “lätt” variant som hette LX. Dels var den lätt i körkortsbemärkelse då den var på 125 kubik, men även rent fysiskt var den lättare med ca 50 kg. LXen var dessutom lite kortare och smalare samt hade mindre hjul.

Efter dryga 100 mil med den större GTSen så längtar jag definitivt inte tillbaka. LXen kanske var smidigare i de absolut trängsta situationerna, men i allt annat väsentligt så är GTSen bättre. Den sistnämnda är framförallt mer “vuxen” på vägen. Att hålla uppemot 90 km/h känns inte allt för dödsföraktande (vilket LXen gjorde redan i 70 km/h)

GTSen med 300 kubik har även lite mer pondus. Den är snabbare iväg från rödljusen (alltid lika kul), kroknar inte med lite last (läs: frugan på bönpallen) och har dessutom bättre bromsar. Med andra ord; är du i Vespa-tankar så försök sikta på en modell med 300-motorn.

Men det här med matt färg?

Som sagt, min Vespa har den underbara knallgula färgen lackad i matt. Färgen uppskattas inte bara av andra Vespa-ägare utan även av “vanliga” människor. Dock har även alla tänkbara flygfän också visat sig vara väldigt förtjusta i gult…

Det som är ett litet aber med matt lack är att den är svår att underhålla. Jag trodde inte det skulle vara så stor skillnad mot vanlig lack, men all smuts som fastnar sitter något helt oerhört. Jag får gå på med ett par olika avfettningsmedel och schampo (utan vax såklart) samt ett gäng mikrofiberdukar varje gång den skall tvättas. Att mattlacka t.ex. bilen känns ju som ett hopplöst projekt.

Bling-bling

En Vespa måste bara customiseras! Innan jag ens startade min så satte jag på ett avgassystem i kolfiber från Akrapovic. Sjuuukt mycket snyggare än original och dessutom en fröjd för örat. Med lite tur kanske jag fick en hästkraft eller två extra också.

Förutom avgassystemet så bytte jag även ut de svarta täckkåporna som sitter direkt under styret. Den högra döljer vattenpåfyllning för kylsystemet och den vänstra döljer… typ ingenting. Hur som, jag slängde plastbitarna och köpte nya i kolfiber från PM Tuning. En annan detalj som jag bytte var skyddet för främre stötdämparen. Original var det en ful plastbit, nu är det en bit i kolfiber så klart.

Kroken som sitter framför benen och är tänkt som en väskhängare är i original tillverkad i mjuk plast. Problemet är att plasten är så mjuk och sladdrig så kroken knappt går att använda. Kroken bytte jag ut mot en aluminiumfräst historia från Zelioni. Och eftersom Vespan är av Italiensk börd så var det såklart ett tre-timmars jobb (halva framdelen av Vespan skulle skruvas ner i molekyler. Och ihop.) innan det var klart. Men snyggt och bra blev det!

Mera mil

Trots sitt Italienska ursprung har det inte varit några som helst problem med Vespan. Den går som en klocka i ur och skur och verkar trivas i största allmänhet. Det kanske var den varma sommaren som gjorde att den verkligen kände sig som hemma? Nu hoppas jag på att det blir många fler sköna mil framöver. Kanske kan jag övertyga frugan om någon långväga resa till och med?